Första semesterdagen var planen att åka från ett mulet Västsverige till en soligare del av landet och njuta av vandring.
Tallskog, blåbärsris, rötter och klippblock var det som leden bjöd på.
Då jag plötsligt efter 4 km stukade foten så pass att jag föll som en fura..
Det flimrade för ögonen av smärta men efter ett tag gav det efter och jag fick halta mig igenom de återstående 5,5 kilometrarna.
Stannade vid platsen med det passande namnet Käringaudden där jag fick äta min medhavda matsäck och kunde tvätta av såren och doppa fötterna i vattnet.
Sista biten var en promenad över stora klippblock, en fantastisk natur skapad av inlandsisen. Förstår nu varför det är bra med rejäla vandringskängor, gympaskor förslår inte när olyckan är framme.
Amariasu 
Uj! Hur i herrans namn lyckades du klara en så lång sträcka med stukad fot och uppenbarligen sår också? Inte var du väl ensam? Helt klart bör man ha stadiga kängor, säger jag som knatar runt i stövlar. De där vackra snubbelstigarna med rötter i dagen är förrädiska och klippor därtill… Här gillar jag dina småbilder och den rotiga bilden mest.
GillaGillad av 1 person
Hade jag brutit något hade jag inte kunnat gå vidare men nu löste det sig som tur var. Foten är svullen och vilar i bandage idag, i övrigt är allt bra. Är ofta ensam ute och vandrar, så även denna gång, vilket så här i efterhand känns lite dumt. Stövlar är bra mot väta och ormar tänker jag, hoppas du kan fortsätta med dem utan att behöva vricka till fötterna 🙂
GillaGillad av 1 person